När ett ja blir ett nej... (obs! varning för flummigt inlägg)
Det här med kärlek är något jag tycker är himla svårt. Man går efter regelverk och försöker att inte leka katt och råtta. Ändå blir det fel. Jag har sedan ett tag tillbaka kommit fram till att alla världens människor är players tills de finner den rätta. Tänk er själva, vem gillar inte att krydda upp vardagen med något extra och sen när den funnit den rätta kasta alla kryddor i sjön?
Det jag försöker säga är att den här oändliga världen av dejting är ett sätt att lära känna den andra personen men när något som inte passar en av parterna dyker upp i denna värld, bryts kontakten mellan parterna och den andra fattar ingenting. Den världen är jag i just nu.
Kanske är jag dum i huvudet som tar upp det i min blogg, det är ju personligt men jag säger aldrig något dumt. Jag är trots allt en väldigt snäll person och vill verkligen ingen illa. Men jag förstår ingenting.
Jag har varit involverad i så många dåliga människors liv att jag inte orkar mer. Jag lärde känna personerna och fick en bild av dem som väldigt ärliga och bra sen i slutändan visade sig att det var raka motsatsen. Därför är jag, när jag tror att jag träffar något bra, väldigt mottaglig. Jag öppnar upp mig och visar mina känslor. I ett tidigare inlägg skrev jag att jag dejtade en och han var perfekt. Han söp på helgerna och var allvarlig på veckodagarna. Jag är allvarlig på veckodagarna och super på helgerna. Jag trodde det kunde leda till den bättre världen. Men som alla gånger så bröts allt och jag nådde inte målet. Min vän sa idag, tänk den dagen man får ändra sin status på facebook till "in a relationship". Det handlar egenligen inte om själva uppdateringen utan mer en bekräftelse för en själv att det finns ömsesidig kärlek. Tänk den dagen jag kan säga, jag har hittat den rätta och han är underbar. Jag längtar tills den dagen, jag vet att den är perfekt. Inlägget innan var ju bara mina känslor. Och han var du.
