Ofrivilligt vuxen
Idag har vi varit på barndop och kväll ska vi på inflyttningsfest till några bekanta. Hela dagen känns så ofrivilligt vuxen på något sätt. Även om jag är 28 år, har sambo, bostadsrätt, bil och fast jobb så känner jag mig inte hemma i vuxenvärlden. Vill inte vara där riktigt ännu. Det här med barn och bekanta känns fortfarande främmande. Notera att jag väljer ordet bekanta istället för vänner. Är man vuxen när man börjar kalla folk bekanta istället för vänner?
Ikväll ska vi till ett par som just är vad vuxna människor skulle kalla bekanta. Vi ska till ett par som är en gammal arbetskamrat till min pojkvän och hans flickvän. Jag har träffat dem två gånger innan på fester hos gemensamma vänner. Min pojkvän och hans gamla arbetskamrat träffas 1-2 gånger om året tillsammans med andra gamla kollegor, äter middag och gör någon grabbig aktivitet tillsammans. Flickvännens pappa har en bongård som vi brukar köpa kött från. De är tacksamma att vi köper kött och speciellt då min pojkvän även fått sina vänner, kollegor och släkt att köpa kött från deras gård. Paret är roliga och trevliga men vi känner dem som sagt inte speciellt väl.
För bara något eller ett par år sedan skulle jag kallat detta par vänner. Nu kommer jag på mig själv att kalla dem bekanta. Har jag blivit ofrivilligt vuxen nu? Hela denna beskrivning av vilken relation vi har till detta par känns också väldigt vuxen? Dessutom skulle jag för bara några år sedan ha sätt fram mot festen och planerat in en utgång efteråt. Nu känns det som vi går på festen av plikt. Det är något som vi borde göra och vi vill ju hålla kontakten med dessa människor. Jag har redan planerat min ursäkt för att inte följa med ut. Jag ska upp och plugga imorgon. Hur vuxet känns inte detta? Och vad är egentligen skillnaden mellan bekanta och vänner?
